En sorts valpträning    >>>>

Har du en liten retrievervalp, eller ska köpa en… då är du att gratulera! Tänk vad mycket roligt ni har framför er! 

Här kommer ett sätt att träna valpar på som jag hittade på internet som verkar väldigt bra. Det är Pia Fernqvist, kennel Khemosabi, som har skrivit det. Jag har ändrat lite så att det ska passa tollare, men originalet finns på www.khemosabi.net. Tack snälla Pia att jag fick "knycka" av dej! upp

Pia tycker att det är viktigt att valpen börjar att tränas tidigt och får lära sej rätt från början och det håller jag med om. 

Hennes sätt att ”apporteringsträna” valp, handlar ju inte om träning i egentlig mening utan mer lärdomar för livet  som hon brukar kalla det. Oavsett vilken typ av valp man har, är dessa metoder till stor nytta, men man gör det såklart enklare för sej genom att köpa en valp med medfödda jaktanlag, apportlust och framåtanda. Du ska inte köpa första bästa valp, utan kolla noga, så att du får den typen av tollare som du vill ha.   

Målet är att valpen hela tiden ska uppfatta träningen som positiv, valpen ska uppfatta träningen som ”lek” och det gör den med de här metoderna. Eftersom att valpen får lära sej rätt från början behövs inga tuffa tag eller hårda ord, man tränar helt efter valpens förutsättningar och med valpens eget språk. Man har givetvis inga krav på prestationer med en liten valp. Däremot kan man kräva att den ska lyssna på en. Precis det har ju mamman lärt den med sin uppfostran, så med ”lek” menar jag alltså inte att valpen ska få göra precis vad som faller den in utan några som helst krav.  

Det lite ”speciella” i hennes sätt att träna valpar handlar nog mest om hennes sätt att se på hund. Hon behandlar alltid en valp som hon vill att den ska fungera som vuxen, d.v.s. tillåter inte valpen t.ex. att springa runt med apporter eller sticka ifrån henne på en inkallning, d.v.s. nonchalera henne. Får den göra det på ett tidigt stadium…..då kan man räkna med att få problem. Hon tillåter aldrig dumheter ”bara för att den är en valp”, som många använder som en ursäkt då valpen inte lyssnar. (Rätt lika då det gäller barnuppfostran! Att man får alltid det man förtjänar!)

Du undrar säkert hur det går till, att inte ”tillåta dumheter”? Ja det är inte så svårt som det låter….man tränar aldrig med en okoncentrerad valp och man gör bara övningar som man säkert vet att valpen klarar! Med tiden mognar den och klarar att avancera, men det viktigaste med en liten valp är att den lär dej att det är du som styr och ställer och bestämmer vad den får och inte får göra.

För att ta ett exempel:

Det skulle aldrig falla henne in att träna inkallning eller apportering när hon märker att valpen inte är koncentrerad på henne…. Finns det andra valpar (som det ju är på en valpkurs) i närheten, så är ju dem så klart mycket roligare. Man kan inte begära av en liten valp att kunna koncentrera sej så pass. Det är som upplagt att valpen ska sticka iväg och leka med de andra valparna. Det man ska göra på en valpkurs (om man absolut ska gå en) är inte att träna sin valp, utan att träna sej själv i första hand!

Det håller jag också med om.

Ska man träna med sin valp ska man skapa de bästa förutsättningarna för att den ska kunna lära sej någonting. Man måste själv förstå att det handlar om 100 % koncentration både från hundens och förarens sida!

En okoncentrerad valp är det helt förkastligt att träna med. Valpen lär sej inget av värde, bara olater. För vid varje tillfälle man har försökt att träna med en okoncentrerad valp så har den lärt sej att inte behöver lyssna!

Man måste alltså lära sin valp att koncentrera sej. Det gör man inte på en valpkurs där det finns fler störande moment än vid något annat tillfälle.

Man kan inte ställa några som helst krav på en valp i en sån störande miljö och därför anser hon att man helt enkelt ska låta bli att träna då. Lära sin valp olika små saker, som att sitta still på kommando eller små, korta inkallningar, det gör man bara i en mycket lugn miljö och i mycket korta stunder. Bara en eller ett par minuter åt gången, men under den korta stunden ska man se till att valpen är koncentrerad! 

All träning handlar om koncentration och har man lärt valpen det från början, så går resten som en dans, garanterat! Därför vill hon bestämt avråda ifrån att man låter en instruktör ta över och ”visa” med ens hund, eller gå med på såna dumheter som att deltagarna ska byta hundar med varandra! Det tycker hon är så dumt att hon inte kan komma på något värre!

Har man en valp, så ska man träna med den själv och inte låta andra komma och trassla till det för sej själv och valpen. Av samma skäl bör man inte vara två förare på samma hund. Man ser ibland att matte går före fikat och husse går efteråt och då blir det inte lätt för hunden som ska anpassa sej till två olika förares signaler samtidigt som den dessutom ska lära sej någonting.  

Som väl alla har förstått så är hon ingen anhängare av valpkurser, sanningen är att hon tycker att de förstör mer än de ger p.gr.a. den störande miljön.

Det bästa råd som Pia kan ge är att träna valpen i små korta stunder i ostörd miljö och att sen ta med valpen till hundklubben för miljöträning. Då kan man vistas på klubben träffa nya människor och hundar. Där kan man iaktta de som man tycker verkar duktiga och kan fråga dem om råd. De flesta tycker faktiskt att det är roligt att få hjälpa någon som är oerfaren men ambitiös! 

Vare sej man är intresserad av jakt, bruks eller lydnadsträning bör man ta alla tillfällen i akt att studera hundar och förare som har kommit långt. Dels för att få en bild av hur man vill att ens egen hund ska fungera som vuxen och dels för att man kan lära sej otroligt mycket av att se på när en duktig förare tränar med sin hund.

Det bästa är alltså att ta med sin valp på kurskvällar och tävlingar och bara ”se och lära”. Jag tror att, om man vill jaktträna och gå på kurs med sin valp, så ska man gå den första kursen som åskådare och ha valpen med sej. Då får den från början lära sej passivitet, vilket är oerhört viktigt för den fortsatta träningen. Det är ännu viktigare med tollarna eftersom att de kan ha en tendens att börja ”pipa”. Om man då lär de att vara passiva, så är det mycket vunnet! (min egen kommentar!)  

När det gäller apportering, så går det att börja väldigt tidigt med det. Som uppfödare har man ju förmånen att kunna studera valparnas apporteringslust på ett tidigt stadium. Redan vid 7 veckors ålder brukar man kunna se vilka utav valparna som verkar mest angelägna att komma till en med apporten……för det är nämligen DET som det handlar om, inte att springa efter och bära på den eller att leka med den!!!! upp

Efter ytterligare ett par, tre veckor kan man se vilka utav valparna som klarar bäst att apportera. När det inte är så enkelt längre, genom att kasta apporten bakom stenar eller i ris etc. Då får man nämligen en fingervisning om valpen har tillräckligt med självförtroende för att klara motgångar längre fram. Det är därför inte ovanligt att hon har flera valpar kvar ett bra tag, om hon har svårt att välja vilken valp som hon ska ha kvar. I såna lägen brukar det var kemin mellan henne och valpen som får avgöra, helt enkelt den som enligt henne har mest utstrålning och hon är mest fäst vid. Men lita på att hon har ångest för att hon till slut måste sälja de som verkar minst lika bra.

En del valpköpare tror att det oftast är ”den sämsta” valpen kvar till sist. Så är det säkert hos de uppfödare som inte bryr sej om egenskaper, men verkligen inte hos henne! Hon vill helst ha valparna kvar tills de är 10-11 veckor innan hon kan avgöra till 100% vilka som verkar ha mest och bäst jaktanlag, är mest lyhörda etc. Fram till dess ändrar de sej från en vecka till en annan. De valpar som hon har kunnat studera fram till 11 veckors ålder har i så gott som 100% blivit precis som hon har trott om de har tränats efter hennes metoder. Hon har också valt ut valpar ur andras kullar vid samma ålder, vilket gett samma resultat. 

Redan när hon testar apportlusten på valparna använder hon sej av språket som tiken redan har lärt dem. D.v.s ”morrning” vid oönskat beteende! Om valpen tar apporten och är på väg att sticka undan med den, morrar jag och ser därefter vad det blir för reaktion. Valpen som vid ett flertal tillfällen inte reagerar på morrningen vill hon personligen inte ha…. den visar tydliga tecken på att bli ohörsam. Valpen som kommer kvickt på hennes morrningen den vill hon ha och den har oftast apporten med sej också!

Hur kommer då detta sej? Jo, en valp som är lyhörd och har lyssnat på sin mamma, har också lärt sej att om mamma morrar så gäller det att ställa sej in och visa hur snäll och samarbetsvillig man är. Det är precis detta som man bygger vidare på i sin träning. Man har ju fått detta alldeles ”gratis” och det är bara att fortsätta i samma bana. upp

Hennes största problem brukar vara att hon i varje kull har flera 7-veckors valpar som är mycket lyhörda och kommer till henne med apporten……och då vet hon inte vilken som hon ska välja, om hon ska ha en själv! 

Någon kanske tror att man får en ”tryckt” valp om man morrar åt den, men det är faktiskt tvärtom…. Den lär sej mycket snabbt att när den slutar med det oönskade beteendet så får den massor av beröm och kanske en godbit……belöningen för att den kommer och ”ställer sej in” hos husse och matte. På så sätt så får man en valp som känner förtroende för sin ägare och därför känner sej trygg och glad! 

En extra bonus är att man slipper bråka och härja med sin hund, eftersom den ända från tidiga valpåldern har lärt sej vad en morrning eller ett muttrande betyder, hundens eget språk. Av den anledningen så tycker jag att man ska akta sej för att köpa valp ur en kull som inte fått haft mycket kontakt med sin mamma under veckorna hos uppfödaren. Köper man en sån valp är risken stor att då hunden inte lärt sej hundspråket ordentligt, blir den med största sannolikhet ohörsam och får svårt med kontakten med sin husse/matte och med andra hundar. Det allra bästa är att valparna får vara med sin mamma och helst andra vuxna hundar under sina första 8 veckor. Finns det flera hundar hos uppfödaren så är det bara bra att de får hjälpa till att uppfostra valparna.  upp

När det gäller apporteringsträningen så vill hon säga att: ingen valp är enligt hennes mening för ung för att ”träna apportering” efter sina egna förutsättningar….ju yngre valpen är, desto mer kommer den ihåg sin mammas uppfostran och detta kan man alltså bygga vidare på och därigenom göra resten av träningen mycket lättare och roligare för både valp och ägare.  Har man genom sin ”morrning” gjort klart för valpen att apporter springer man inte runt och leker med utan kommer till föraren med, desto spontanare och snabbare blir apporteringen.  

Som hon nämnde tidigare, apportering handlar inte om att springa ut och gripa apporten, inte heller att bära omkring den. Apportering handlar om att hunden ska komma och lämna apporten till föraren, ingenting annat. Därför måste man lära valpen, från första början, när apporteringen är avslutad. Det gör man genom att inte berömma valpen förrän den har kommit ända upp i famnen med apporten! Berömmer man när valpen är på väg in med apporten så får man snart en valp som börjar att trassla med ingångarna, vilket i sin tur medför att man kanske blir irriterad  och kanske t.o.m. börjar att bråka med valpen….och då har man förstört ingångarna för lång tid framöver! Stor varning alltså för att berömma ingångarna, det är avlämningarna som ska berömmas!

När valpen kommer med apporten ska man först och främst ta emot valpen och inte apporten. Man tar upp valpen i famnen, berömmer och låter den få hålla apporten en stund. Kommer inte valpen genast med apporten, så går man fram och hämtar apporten och tränar inte apportering på några dagar. Istället tränar man med ”morrning”, dvs. man morrar när den gör något otillåtet eller springer åt fel håll och lär därigenom valpen att lyssna på sin förare. Under samma period tränar man med visselsignal, så att man senare kan hjälpa valpen som kanske blir lite ivrig under apporteringsträningen. Inkallningen ska alltid uppfattas som positiv, det har man en otrolig nytta av i hela hundens liv.  upp

Inkallning med visselpipa:

Nu kommer den ovärderliga visselpipan! Tänk om alla hundägare och uppfödare utnyttjade den superfina möjligheten att en inkallning som fungerar till 100%!

Alla ansvarsfulla retrieveruppfödare ”tränar” sina valpar med visselsignal från första gången som de får riktig mat, dvs. vissla ett par korta signaler i pipan varje gång maten serveras. När valparna sedan hämtas vid 8 veckors ålder sitter detta i ryggmärgen på dem….och sedan gäller det förstås att valpköparna underhåller detta! Den som senare får problem är den som inte har fortsatt med visselsignalen! Vilket slöseri! 

Om man i ett upphetsat tillstånd står och ropar efter en hund, så uppfattar hunden ropen som hetsande. Därför är det perfekt med visselpipa. Ingen kan påstå att det är jobbigt att vissla i pipan ett par signaler då maten serveras eller att ge en godbit då man har visslat i pipan på promenaden. Gör till en vana att alltid ge en godbit eller belöna med bollen då hunden kommer efter att ha visslat i pipan.  upp

All ”apporteringsträning” på det här valpstadiet sker förstås i en ostörd miljö, antingen inomhus eller utomhus på ett litet, lugnt område där man får öva i fred med sin valp. Huvudsaken är att det är ett ostört, begränsat område där det inte finns tillfälle för valpen att sticka iväg med apporten.  

Några övningar:

Raka stigar är helt suveräna att utnyttja under valpträning. Där kan man träna ”droppade” apporter, något som är effektivt på valpar. Det är en övning som gör att valpen får en mycket snabb och spontan apportering……och de tycker att det är jättekul! 

Droppade apporter går till så här:

Man går på en rak stig med sin valp i koppel. I handen har man en liten dummie eller en annan apport. Man stannar till och lägger ner apporten så att valpen ser den, fortsätter framåt på stigen med valpen fortfarande i koppel. Självklart är valpen medveten om att apporten ligger kvar där på stigen bakom och är jättesugen på att få hämta den. Efter 10-15 meter så vänder man sej om, sätter valpen vid sidan och håller ena handen om bröstet på den. Sedan tar man av kopplet, väntar på att valpen ska ta ögonkontakt……och skickar iväg den. Själv stannar man kvar tills man sett att valpen hittat apporten och tagit upp den. Då vänder man sej om och småspringer framåt på stigen bort från valpen. Den valp är inte född som inte kommer i full fart med apporten…..och när den kommit ända fram med apporten kommer berömmet. Kom ihåg, inget beröm förrän vid avlämningen!    

Droppade apporter kan man variera i det oändliga. Vartefter valpen mognar kan man t.ex. öka avståndet, lägga apporten när valpen inte ser (s.k. blinda apporter) och sedan skicka valpen. När valpen klarar detta utan problem kan man lägga en synlig apport, sätta valpen med ryggen mot den, ställa sej framför valpen och skicka ”ut”. Då ska valpen kvickt vända om och springa och hämta apporten. Detta gör man också senare med ”blinda” apporter, när valpen blivit bombsäker på att det finns något att hämta.   upp

Stadga:

Något som är mycket viktigt att träna med unga valpar är stadga. Dvs den måste lära sej att sitta still och vänta tills på kommando innan den får sticka iväg och hämta apporter. Det tränar man bäst genom att ha valpen sittande vid sidan, med koppel de första gångerna.

Ta en dummy och kasta den bara ett par meter framför valpen, låt valpen sitta kvar och plocka själv upp apporten. Upprepa övningen 4-5 gånger med avstånd på bara 1-2 meter, så att du har chansen att hinna plocka upp apporten om valpen inte sitter kvar.

Den 5:e eller 6:e gången får valpen hämta apporten själv om den har varit duktig och suttit still till fram till dess. Valpen kommer att vara lite osäker på om den verkligen får hämta och då får man uppmuntra lite och som vanligt berömma vid avlämningen. Har valpen väldigt svårt att sitta still och försöker att sticka iväg varje gång, så får valpen inte hämta apporten alls vid det här träningstillfället. Då får man göra om övningen nästa dag i stället. På det sättet så lär sej valpen att det inte är lönt att ”knalla” eller ”tjyva” för då får man inte hämta något alls. Den här övningen kan man göra ett par gånger varje vecka under hela uppväxten med en valp som har bra apporteringslust, men givetvis öka avståndet och även antalet apporter vartefter valpen mognar. Snart kommer den då att kunna sitta still fast man kastar flera apporter både nära och på längre avstånd. Samtidigt så har valpen lärt sej att hålla ögonkontakt med föraren, bli uppmärksam och vänta på kommando att få apportera…flera flugor i en smäll alltså!  upp

Små ”dubbelmarkeringar”:

Har man tränat stadga och har en valp med riktig apporteringstalang, kan man redan på ett tidigt stadium kasta ”dubbelmarkeringar”. Faktum är att det många gånger får valpen att koncentrera sej bättre och komma snabbare in med apporterna. Det går till så att man kastar den första apporten mot vinden ca 5 meter bort, vänder sej om och kastar den andra åt motsatt håll ca 10 meter. Så får valpen springa och hämta den man kastade sist och lämna fint, sedan vänder man sej om och skickar iväg valpen på den först kastade apporten. Då har valpen hjälp av vinden och får på ett tidigt stadium lära sej att använda sin näsa.

De första gångerna som man gör den här övningen är det bäst att hålla till på en någorlunda rak gångstig eller dylikt. Det hjälper valpen att hålla någorlunda ”rätt kurs”. 

Tro det eller ej, men dessa övningar kan man göra med sin valp före 4 månaders ålder! Ja jag skulle tom. hävda att man bör träna detta så tidigt som möjligt.

På så sätt har man har byggt grunden för att få en uppmärksam och samarbetsvillig apportör och samtidigt undvikit en massa onödigt trassel som gör att man kommer i konflikt med sin valp.

En av dessa övningar varje dag från 9-10 veckors ålder och uppåt är ett bra riktmärke. Träna samma typ av övning 5-6 dagar i sträck, så att valpen får en chans att läras ej att förstå vad det är den ska göra. Därefter kan det vara bra att göra en paus innan man börjar med nästa övning.  

Varje övning utförs endast en gång per träningstillfälle om valpen lyckas första gången. Tänk på att inte upprepa i onödan! Man ska tänka på att det första tillfället är det viktigaste i all träning. Därför bör man tänka igenom varje övning innan man utför den, vad som kan gå fel och hur man undviker detta. Om valpen trots detta misslyckas, fortsätter man inte med den övningen vid det tillfället utan man avslutar med något som valpen redan kan. Till nästa övningstillfälle så gör man övningen lite lättare, så att man är säker på att valpen klarar den.

Är man osäker på om man klarar att utföra övningarna är det bättre att låta bli och vänta tills man känner sej säkrare, eller låta någon kunnigare visa hur det ska gå till. Ställ bara inte upp på att låta valpen springa omkring med apporterna. Har den väl fått börja med det så har man fått problem! Det jag menar är hellre än en ”hafsig” träning – ingen träning!  upp

Sök:

När valparna är ca 4 månader, kan man börja med att träna sök. D.v.s. valpen ska självständigt kunna leta reda på och hämta apporter som ”gömts” i skogen. Söket ska ligga i motvind så att valpen kan få hjälp av vinden. Man kan börja med att binda upp valpen, visa att man har en dummy och sen går man kors och tvärs i skogen och lägger ner dummyn. Det är bra om man går i sicksack på tillbakavägen också, så att valpen inte kan spåra till dummyn.

Om man har tränat droppade apporter så vet valpen att det finns apporter, men inte var. Ta valpen och sätt den på din vänstra sida, håller den om bröstet, tar av kopplet, gör en svepande rörelse med höger arm och säger söööööök.

Sen får valpen sticka iväg och söka efter dummyn i en väldig fart. Om valpen blir osäker och kommer tillbaka, går man bara ut med den en bit, så att den får en chans att få vittring på apporten som ligger bara 10-15 meter ut. När valpen hittat dummyn och plockat upp den så går man tillbaka till utgångspunkten och ger mycket beröm! I början så har man bara en apport, för meningen är ju att valpen ska lära sej vad ”sök” betyder och det gör den bäst med en och inte med chans att misslyckas med flera.   upp

När man är säker på att valpen söker och apporterar på rätt sätt (d.v.s. kommer på en gång med apporten utan krångel) och har förstått kommandot ”sök”, så kan det vara dags att lägga ut flera apporter. Då är kanske valpen ca 5-6 månader gammal och har ända från början lärt sej att det är jag som har hittat på allt det roliga! Den har hunnit lära sej mycket roliga saker och ingenting har upplevts som negativt, det är bara kul! Det här är något som man har en väldig nytta av då valpen kommer in i första trotsåldern. Den blir mycket mindre märkbar om man har tränat valpen hela tiden på det här sättet. Om man märker att valpen blir mindre hörsam och kanske t.o.m. börjar krångla, så är det dags att ta en paus på några veckor. När man sen börjar träna igen så kan man se att allting har ”fallit på plats” och träningen går ännu bättre än förut.

Alla valpar och även vuxna hundar har perioder då de kan bli struliga och inte fungerar som de normalt gör. Det märker man ju inte om man inte tränar. Då ska man inte vara rädd för att göra ett avbrott i träningen på ett par veckor eller så. Det är bättre att inte träna alls, än att träna in fel.

Man ska ju träna för nöjets skull och inte för tränandets skull.  

Alla de här övningarna kan man naturligtvis även göra med en lite äldre valp, eller unghund. Men man har tjänat mycket på att lära valpen att träna med koncentration från början.

Tränar du med en unghund så ska du bara komma ihåg att aldrig tillåta dumheter och bara träna med koncentration. Hunden måste lära sej att då man tränar, då tränar man och håller kontakt med husse/matte och ingenting annat.  

Tränar man korta stunder så har de flesta hundar inga problem med att koncentrera sej, tvärtom så lär de sej att uppskatta träningen och kontakten med sin förare. 

Lycka till med träningen! upp