Lite, men mycket viktig bakgrund om tollarnas historia >>>>

Tollaren skapades av befolkningen på Nova Scotia, en halvö på Kanadas östkust vid ungefär 45:e norra breddgraden, utträngd i Atlanten av den isiga St Lorentzgolfen i norr och Fundy Bay i söder. Den ligger strax söder om retrieverrasernas ursprungsö New Foundland. Halvön är förbunden till fastlandet med en mycket smal landremsa.  

Nova Scotia har världens största tidvattennivå: 12-17 meter! Detta gör att havsbotten kommer i dagen kilometervis från land. Varje gång vattnet drar sej tillbaka, blottläggs stora ytor av dyig och lerig havsbotten. Det är en botten som inte självklart bär en människa. Viltintresserade apportörer, hundar som orkade arbeta snabbt och uthålligt, blev lösningen.

Lägg där till att ön även är ett av världens största flyttstråk av framförallt gäss och andfåglar, som betar på de frigjorda havsbottnarna i miljontal.

På kvällarna flyger de in till alla sötvattensöarna för att vila och putsa upp fjäderdräkten. Detta är ett av världens fågeltätaste områden. 

Indianer och fransmän 

Ön beboddes huvudsakligen av en indianstam, MicMac-indianerna. Utgrävningarna har visat att indianerna hade hundar.

På 1100-talet kom vikingarna hit. Vikingarna hade också hundar med sej, allt enligt Leif Ericsson-centret i Yarmouth. Många lämningar är framgrävda, framför allt på södra delen av ön. Några större spår lämnade vikingarna dock inte efter sej.

På 1700-talet kom så fransmännen hit och bosatte sej på ön. De försörjde sej på fiske och jakt på sjöfågel och levde välmående och fria.

I början av 1800-talet kom så engelsmännen och lade hela ön under sej och ön delades in efter engelskt system i slott och herresäten och med helt andra anspråk än vad fransmännen hade haft. Tidigare välmående indianer och fransmän trängdes undan och trycktes ner till en svältande underklass med stora familjer och en enorm fattigdom.

Indianerna, som fransmännen umgåtts vänligt med, tynade nu också bort i sjukdomar och reservat, även de berövade sina jaktmöjligheter.

Nu fick deras jakthundar ännu större betydelse, eftersom att tjuvjakt blev det enklaste och kanske enda sättet att överleva.

Tysta självständiga hundar föredrogs, de som kunde bärga och bära fram bytet, trots att husse brådstörtat måste försvinna för att undgå att bli upptäckt. Dessa hundar var inte intresserade av att umgås med främlingar. De höll sej undan och löste problemen på egen hand. Precis som rävar gör.  Hundarna var nödvändiga för att bärga fällt vilt.

Under samma period, 1800-talet, började man jaga fågel med hjälp av lockande tollande hundar i östra England. I East Anglia byggdes sinnrika system av inhägnade tunnlar och dammar. Fåglar lockades in i stora antal, jakten var mycket effektiv. Hundarna kallades ”piperdogs” (efter pipe-tunnel, eller rör för vatten) och skulle vara så lik en räv som möjligt. Vi vet inte om dessa hundar plockats hem från Kanada, men jaktsättet är utan tvekan en förfinad och utvecklad variant av indianernas jakt.

Åren gick och ”insjöhunden” med det specifika arbetssättet gled in i det historiska diset. 

Hundarna då? Enligt gamla berättelser på ön är deras uppkomst till dagens tollare höljt i dimman på Nova Scotia, men det berättas sägner från de gamla.  

Sägnen 

I nedre östra Arktis dominerar två vegetationszoner. Efter den av klyftor flikiga klippkusten i öster följer en ungefär 600 km bred skogsremsa, som sträcker sej fram till Klippiga Bergen i väster. Ungefär i mitten ligger de otaliga, små och stora sjöar som hör till dagens Kanada. Här levde Kanadas urbefolkning: Cree, MicMac, Fox, Beaver, Ojibway, Mohawk, Naskapi och andra små och stora stammar. Sumpområdena var täckta av jättestora ytor av vattenris, en sorts vildhavre, ”Manomin”. Det sades att baslivsmedlet ”Manomin” hade ett övernaturligt ursprung och än idag skördas det efter en sträng ritual hos de ännu kvarlevande Ojibways. Till ”Manomin” åt man and.

Andjägarna kallade ”Kutenai”, var halvvuxna pojkar, men som redan njöt stort anseende i släkten. De var ju framtidens krigare, som måste bevisa sin skicklighet och träffsäkerhet genom andjakt och som dessutom på så sätt lämnade ett viktigt bidrag till den dagliga födan.

”Kutenai” använde korta, fina pilar av pilträd, ”Athus”. De åtföljdes av små men kraftiga rödvita hundar, som hade den speciella förmågan att kunna locka in änderna i närheten av stranden.

Med blixtsnabba rörelser och ett svagt nästan visslande ljud sprang hundarna i snåren nära vattnet, fram och tillbaka, tills änderna nyfiket simmande in till stranden. I det ögonblicket steg jägarna fram ur buskarna och sköt änderna, såväl i vattnet som i luften. När hundarna med sin synnerligen fina hörsel fick höra pilarnas vinande, susade de ut i det ofta isiga vattnet för att hämta in änderna till jägarna på land. Med den förödande utrotningen av urbefolkningen försvann också de flesta andhundarna.

Uttrycket fanns inte då, men numera skulle tollaren kallas för ”allround”.

De fransmän som under 1700-talet kom till Nova Scotia anammade delar av indianernas sätt att leva. Till exempel den relativt enkla och lönsamma jakten med insjöhundarna, som förutom att locka in fåglarna också hämtade nedlagt byte.

Indianerna använde hundar för att få in sitt skjutna byte från de lerdjupa havsbottnarna, som var omöjliga för människor att gå på. Hundarna användes även till att skrämma upp fåglarna långt ute för att de skulle komma närmare land och därigenom inom skotthåll. Hundarna var värda sin vikt i guld och berättelserna om dem är många.

Dessa hundar var rätt stora och tunga, hade hängande öron, lång päls som tålde låga vattentemperaturer och hårt arbete.

För den andra typen av jakt, i insjöarna, hade indianerna en lättare och mindre typ, en lockhund för att locka vilande fågel inom skotthåll. Denna typ var ettrig, lekfull, med väldig arbetskapacitet och såg ut som en räv, eftersom beteendet att locka sjöfågel helt går ut på att imitera en rävs beteende och utseende. Den del av historien som följer nu är helt klart belagd genom minnen hos befolkningen.

Fiskapportör 

Fransmännen köpte hundar av indianerna, men de fick även bra tollare genom ingifte med indianer. Dessa hundar var så värdefulla att de användes som bröllopsgåvor vid giftermål bland indianerna och sedermera även bland fransmännen. De röda inlandsjakthundarna, de som gick att använda vid tolling – lockhundarna – var mest värdefulla.

Innan engelsmännen kom var allt frid och fröjd och fransmännen jagade enligt indianernas metoder. De började även att använda sina hundar som fiskapportörer. När näten drogs upp så hoppade alltid en och annan lax ut och hunden hoppade efter och apporterade den. Detta sker även idag!

Tollare har mycket lätt att både dyka och simma under vatten!

I och med att engelsmännen anlände förändrades hela levnadsbilden för både fransmän och indianer. Plötsligt blev hundarna deras enda sätt att överleva. De fick i stort sett försörja sina familjer. Förutom de ”gamla” egenskaperna, tolling och apportering, behövdes nu en ”tjuvjägarhund”. En stark enmanshund med vaktegenskaper som nitiskt skötte sitt ”jobb”.

Jakten gick nu ut på att smyga och i tysthet locka in gäss och änder. Om man sköt, försvann skytten hem, gömde bössan och överlämnade åt hunden att i sinom tid apportera och på omvägar från andra ta sej hem med bytet. Värdefullast blev de hundar som hade förmågan att locka upp fåglarna ända upp på land, så att jägaren utan att höras kunde kasta ett nät över dem och snabbt avliva fåglarna.

Typen av hund i detta skeende, hade våra dagars tollares utseende och ibland tyvärr, samma temperament. Intelligenta hundar vana vid att lösa problem , inte vara kärvänliga mot främmande och alltid vakta husses utrustning.

Tollingegenskapen är så djupt befäst att den inte behöver beaktas i avelsarbetet. En tollare tollar!

Heterogent utseende 

Våra tollares fäder blev populära och värdefulla.

Vi vet att hundarna redan vid den tiden var lika våra dagars tollare. De hade fått sin apporteringslust av indianernas havshundar och en inte alltför djärv gissning är att det utpräglat självständiga draget späddes på med olika typer av spetshundar. Mycket talar för att vissa individer blev dåliga på att spåra, hitta och driva fram både små- och klövvilt.

Blandningen av de båda typerna, havshunden och insjöhunden, skedde redan nu. Men den lättare typen, var förhärskande p.gr.a. sin smidighet och allroundanvändandet. Havshunden blandades in för att förstärka apporteringsviljan, det enda som hunden hade använts till. Havshunden hade inte alls den röda färgen och den plymförsedda svansen med vit spets som var så betydelsefull för tollingen. Havshunden var enbart apportör, ”stöthunden” på fågel och fiskapportör. Vid inblandningen kom många av rasens färgfel och havshund och en inlandhund(räv).

Någon direkt avel har från början inte bedrivits, utan att man har parat två bra hundar enbart med avseende på det arbete som hunden bedriver. 

Tollingen 

Ursprungligen hette rasen Little River-hund efter Little River Harbour, ett område i Nova Scotia.

”Duck” är det engelska ordet för and, anka. ”Tolling”, ”to toll” betyder enligt Langenscheidts lexikon att ljuda, låta, ge ljud ifrån sej.

På jägarspråk betyder ordet Geläut (klang eller ringning egentligen) det ljud som hunden ger ifrån sej under arbete. Nu finns det väl ingen hund som blir framlockad av hundskall. Den höga pipton som ivriga hundar ger ifrån sej under lek och som påminner om pipandet från vilsna andungar i snåren, får inte förväxlas med skall.

”To toll” kommer från engelskan och får översättas med ”locka till sej”, eller ”föra vilse”.

Ducktolling, alltså locka fram änder, som t.ex också räven praktiserar, är ett lekfullt springande fram och tillbaka i buskarna eller vassen i omedelbar närhet till vattnet.

Hunden visar sej bara helt snabbt vid vattnet för att sen försvinna igen.

Detta kommande och gående verkar faktiskt väcka ändernas beteende. Särskilt lätt låter sej den i Kanada mycket utbredda svarta anden, av urbefolkningen kallad Kakitä, lura sej.

Så snart änderna är nära nog, stiger jägaren fram, änderna flyger upp och han skjuter. Ögonblickligen blir nu hunden en retriever, en apporterande hund.

Det långa namnet, som ingen ändå verkar komma ihåg brukar kortas av till Tollare.

På kvällarna flyger alla fåglarna in till alla sötvattensöarna i Nova Scotia för att vila och putsa upp fjäderdräkten. Detta är ett av världens fågeltätaste områden.

Där har man använt tollarliknande hundar vid jakt sedan länge, men den godkändes inte som ras förrän 1945.

Förutom att apportera skadeskjutet vilt, precis som de övriga raserna i retrieverfamiljen, arbetar tollaren även innan skottet. Deras speciella arbetssätt kan man få dem att göra genom att upprepade gånger lekfullt apportera ett föremål, t.ex. en pinne eller en boll efter strandkanten. På det sättet skulle hunden locka till sej sjöfåglarnas uppmärksamhet, så att de kom inom skotthåll. Det är det som kallas tolling. Beteendet sägs utövas av rävar för att locka till sej änder och gäss. För att efterlikna detta så skapade man den rävliknande tollaren. Detta gör att tollaren ofta är fascinerad av pinnar, bollar, kottar etc. och kan även själv sysselsätta sej med dessa……. 

Historia och utveckling 

Tollarens historia är över 100 år gammal, men det är ändå svårt att säga något om dess verkliga ursprung. Det finns visserligen litteratur om det, men denna är för motsägelsefull för att räknas som sanning. I en ganska utbredd rapport heter det att tollaren avlades fram ur en brun labrador tik och en Chesapeake Bay retriever hane.

Det stämmer säkerligen inte. Enligt en beskrivning som har publicerats av den kanadensiska tollarklubben korsades spetsaktiga andhundar med inhemska bondhundar och förädlades så länge med spaniels, tills en rasstandard kunde sammanställas. Likaså talas det om irländsk setter, shelties och den så kallade ”bear dog” björnhunden.

Att den ursprungliga Koojkerhondje väsentligen har bidragit till dagens tollare är obestridligt. Holländska utvandrare medförde sina rödvita fågelhundar till andra sidan havet.

Vad som allmänt brukar betecknas som spaniel, kunde stämma bra in på de lustiga Koojker, som också i karaktären står de flesta tollare närmare än t.ex. settern eller Chesapeake.

I den lilla kanadensaren tränger det ofta igenom lite av de gamla vakthundarna. Än idag förekommer det exemplar hos vilka driften att vakta och bevaka ägodelar är mer utpräglad än driften att apportera.  

Registreringen 

På nittonhundratalets början gjordes en inventering av några gamla jaktfanatiker. Det visade sej då (1918) att det bara fanns en spillra kvar av de riktiga tollarna, de röda inlandshundarna. Inventeringen visade också korthåriga, röda havshundar med vita tecken.

Nu letades det i hela bygden och man fick fram hundar till ren avel.

1945 gjordes en ansökan till kanadensiska kennelklubben om att få rasen registrerad.

Vid den här tiden var rasen koncentrerad kring Yarmouth och Little River Harbour. Rasen hade i alla tider kallats för Little River Duck Dog. Vid registreringen 1945, som lyckades, fick rasen namnet Nova Scotia Duck Tolling Retriever. Det var Hettie Bidewell som ordnade registreringen.

Några få jägare gjorde allt för att bevara rasen, men den förde en tynande tillvaro och inte en hund registrerades efter 1945. detta berodde dels på att det var mycket dyrt att registrera hundarna och dels på att jägarna inte ville registrera hundar som inte uppfyllde alla krav på exempelvis färg och apporteringslust.

På femtiotalet fanns det i stort sett bara 4 uppfödare kvar, men många jägare som hade avkommor och andra tollare. Tre av dessa uppfödare slog sej samman och registrerade sina vuxna hundar 1958. Detta gick för att rasen hade blivit godkänd 1945.

I denna första registrering ingick 12 hundar som var mer eller mindre släkt med varandra. Alla stammade från samma 3 tikar: Betty of Schubendorff, sedan Lady, kallad Hettie Bidewell efter sin ägarinna och Buffy. Alla tollare av idag härstammar från dessa namn, men tack och lov inte från dessa hundar! För att slippa registrera och för att få nytt blod användes andra oregistrerade tollare under samma namn. T.ex. hittades under genkodning av CANCH Liscots Turn The Page en gen som bara finns hos eskimåhundar. Undrar var de rullade svansarna och de blå ögonen kommer ifrån om inte där? Avelsbasen var alltså inte så liten som det antal som förekommer i stamtavlorna.

Hetties uppfödning var de  berömda Chin-Peeks-hundarna.

Buffy var Avery Nickersons tik. Han tillbringade hela sitt liv i Nova Scotia. Han var passionerad jägare och hängiven uppfödare. Hans Harbourlight hundar var uteslutande hundar som användes i praktisk jakt. Under de följande tre åren registrerades inte en enda hund. Därför kommer en del av rasuppfödningens historia att förbli i dunkel.

1959 fanns det ytterligare 8 hundar i registret, däribland en tik som hette Autumn´s Cinderella. Hon var dotter till en obekant hanhund och Buffy. Sedan förekommer Autumn´s Cinderella i alla stamtavlor. Hennes mest berömda dotter Green  Meadows Tawnee Wakon (med en stor vit fläck i nacken) frambringade Green Meadows Lac-A-Pac Pal, som i sin tur var mormor till Sproul´s Tawnee Princess. Också hon hade en vit nacke, men för övrigt motsvarade hon väl typen för dagens tollare. Hon frambringade 7 champions. Den egentliga avelsbasen var smal och säkerligen inte ofarlig för rasen.

Under lång tid, ända fram tills nyligen, försummade kanadensarna jakten i sitt avelsarbete med tollaren. Inriktningen var utställning och ingenting annat. Resultatet lät inte vänta på sej. Hundarna blev tyngre, större och otympligare. De tappade sin apporteringslust och den ursprungliga viljan till hårt arbete. Nu har man vaknat i Kanada, men i hemlandet lider rasen fortfarande av sviterna efter sällskapshundsmassakern. I USA undvek tollarklubben den utveckling mot ”en hund som passar alla” man såg i Kanada. Klubben brydde sej inte om att få rasen godkänd och ställde sej utanför den stora kennelklubbsorgnisationen. Amerikanarna jobbade i stället hårt för att få fram en jaktprovsform skapad för tollaren. Resultatet blev Natural Instinct Test, ett prov som liknar de retrieverprov som vi har i Sverige, men som också kräver att hundarna ska visa upp sina färdigheter i ”tollingen”.

Numera finns den provformen också i Sverige, anpassad till våra förhållanden. Det var p tiden eftersom den svenska tollarklubben är världens största! 

Tollaren i Europa 

Rasen var länge okänd utanför sitt hemland. Nete Wunsch importerade i slutet av 80-talet 2 stycken tollare från Kanada till Danmark, Westerlea´s Red Tilly  och Westerlea´s Red Shona. Kort därefter köpte hennes vän Fin Lange Westerlea´s Brass Toller och Westerlea´s Lucky Toller. Europas första tollarkull kom till världen i Danmark 1983 under namnet Tueholt. Föräldrar var Brass Toller och Red Tilly.

Tueholt uppfödningen existerar än idag och åtnjuter ett gott rykte.

Till Sverige kom de första tollarna 1984 från Danmark (2 stycken) och Kanada (1 stycken) och rasen steg snabbt i popularitet. På kort tid följde ytterligare sju tollare från Kanada och intresset för rasen i Sverige steg lavinartat.

Mellan 1985 och 1993 registrerades 1 700 tollare.

När efterfrågan var som störst så låg väntetiden för en valp på två år eller ännu längre.

Idag finns det över 3 000 tollare i Sverige, vilket är mer än det finns i Kanada!

Registreringssiffrorna har legat runt 300 valpar de senaste åren.  

Hur är en tollare? 

En tollare är ingen idealisk hund i en monoton omgivning eller för osportiga människor och såna som arbetar heltid. Sin familj, samt barnen, husdjur och vad som annars hör dit, älskar han med hela sin själ och känner sej ansvarig för allt. Han är en lustig kompis som alltid ställer upp, alltid pigg på bus, men också full av saktmod och ömhet. Emot främlingar är han reserverad, men familjens vänner hör också till hans vänner, som han ger sitt förtroende oh aldrig glömmer. Men den som skulle våga göra någon av hans egna illa, kommer aldrig mer att få känna tollarens tillgivenhet och blir alltid betraktad som en potentiell fiende. Man får inte glömma att det ännu flyter blod av vakthundar i hans ådror. Den lille rödräven är visserligen inte aggressiv, men en uppmärksam väktare, som förstår att hota med eftertryck och som känner precis med vem han har att göra. Därför behöver man inte frukta något av en tollare, som lever under normala förhållanden, om man inte själv hyser onda avsikter.

Gentemot artfränder förhåller han sej lite olika. Sådana som han gillar, tål han allting ifrån. Såna som är mindre sympatiska försöker han att dominera, i det att han bombarderar dem med glödande blickar och ger signaler för att imponera och med rysligt morrande och ilsket trätande försöker han skrämmas.

Farliga typer närmar han sej överhuvudtaget inte. Skulle det dock komma till ett allvarligare bråk, kan man lita på att tollaren inte är en bitsk hund och sårar någon förutsatt att människor inte blandar sej in i det hela.

Ett angenämt drag i hans väsen, som man kanske ska tacka hans förfäder, gårdshundarna för - skulle jag här också vilja tillägga att tollaren inte har några anlag att tjuvjaga och ströva omkring och man kan utan problem låta honom gå lös.

Uppfostran till familjehund måste framförallt ske kärleksfullt. Eftersom tollaren redan som valp är beredd att göra allt för sina människor, är det viktigt att om och om igen visa honom, vad vi gillar honom. Varje riktigt beteende ska kvitteras med rikligt beröm. Däremot vänder vi oss kyligt bort från allt som vi inte tycker om, mer än ett kort ”nej” säger vi inte. Alltid när det är möjligt, erbjuder vi honom en annan handling i ersättning, som vi önskar att han ska göra. Så vi lär honom med lek alla de viktiga saker, som är nyttiga för hela hans liv. Så bygger vi upp hans förtroende för oss och främjar hans naturliga anlag.

Den egentliga utbildningen påbörjar vi tidigast vid 12 månader, när hunden har blivit mogen i sitt väsen.

Den som är otålig, rå, högljudd och hård, får i varje fall problem med sin tollare. Konsekvens ska inte förväxlas med stränghet.

Den artrikaste sportgrenen för tollare är naturligtvis jakt, så som den bedrivs av retrieverklubbarna i olika länder.

Dock är hund med så många talanger lämpad för varje slags hundsport med undantag skyddsgrenen. Å ena sidan därför att då skulle man träna bort ett av hans viktigaste anlag, den mjuka munnen och å andra sidan passar denna disciplin inte alls hans lekfulla karaktär.

Den outtröttlige röde kanadensaren lämpar sej mycket bra som sjukvårds- (numera heter det sökhund) och lavinhund. Han medför alla förutsättningar som är önskvärda för en räddningshund och kan utbildas till katastrofhund, sök- och spårhund, men också till ledarhund och i lydnad.

Agility är en lustig och trevlig sport, som väl passar tollarens översvallande temperament. Men pass på, det är inte lätt att utbilda denna sensibla hund. Tollaren tål absolut ingen hårdhet eller rent av orättvisa. Den som inte har sej själv under kontroll, får aldrig skaffa sej en tollare. Denna hund måste kunna få ha förtroende för oss. Om vi äger hela hans förtroende, kan vi uppnå topprestationer med honom. Om vi utövar tryck för tidigt eller i fel ögonblick, eller gör hunden orätt genom att bestraffa honom utan att han riktigt vet varför, kan hans väsen för alltid bli förstört. Ärelystnad och otålighet är något av det värsta som kan drabba en tollare. Djuret blir osäkert, inbundet och hämmat i hela sin utveckling. Hans herre kommer aldrig att kunna arbeta med honom med någon framgång och kommer säkert att bli besviken. Men den som har förståelse för denna virvelvind till rödräv och älskar hans primitiva anlag, kommer att få uppleva mycket glädje med honom. Att behålla särdraget hos tollaren måste vara varje uppfödares målsättning och det viktigaste budet i världens alla retrieverklubbar, som bär ansvar för denna underbara ras.  

sidan senast uppdaterad 18 november 2012