Först lite historik om rasen Welsh Corgi Cardigan, detta för att du/ni ska förstå vad som ”bor” i er hund.

 Welsh corgi Cardigan har gamla anor, riktigt hur gamla vet man inte. Man tror att rasen härstammar från hundar som kelterna förde med sig under sin invandring till Brittiska öarna (ca 300 f. Kr). En forskare går ännu längre tillbaka. Det är inte omöjligt att ursprunget härrör sig till hundar som fanns i Wales redan under bondestenåldern. Detta ligger dock för långt tillbaka i tiden för att bli mer än en obevisad möjlighet. Vad som anses som en säkrare teori är att cardigan och tax har gemensamma anor. Båda raserna anses härstamma från kelternas hundar.

Corgin har alltid varit en arbetshund. Under medeltiden, och ända fram till 1700-talet, var det vanligt att corgin drev boskap från Wales ända till London, där de stora boskapsmarknaderna fanns. Ännu på 1800-talet var bergstrakterna i centrala Wales uppdelade i många små enskilda ägor omkring stora allmänningar, där boskapen fick beta. Av tradition kunde varje familj nyttja viss del av allmänningen för sin hjord och det gällde för hundarna att bevaka revirgränserna. En bra hund var en försäkran om tillräckligt bete för boskapen och skyddade därigenom både kapital och inkomst åt familjen. Det ledde till att man redan i gamla tider styrde aveln av cardigan. Okontrollerade parningar kunde ge hundar med dåliga bruksegenskaper och därmed sänka inkomster av boskapsuppfödningen. Under senare delen av 1800-talet började myndigheterna stycka och sälja kronans mark till bönderna och då ändrades corgins bruksprofil. Gamla tiders cardigan hade fungerat som en ”inhägnad”. Nu sattes stängsel upp kring de nyinköpta ägorna och intresset skiftades från hundar som drev bort andras boskap till hundar som drev hem den egna hjorden. Samtidigt gick fler bönder över från nötkreatur till fåravel. Allt detta ledde till att man prövade korsningar med andra hundtyper för att ändra bruksegenskaperna hos cardigan. Först användes s.k. brindle herder (tigrerad vallhund), senare collie (det är härifrån man fått den blå färgen som kan förekomma på cardigan).

Brindle herder hade både till läggning och kroppsbyggnad mycket gemensamt med cardigan. Mentalt var den lika gladlynt och lugn som cardigan. Fysiskt nedärvdes från korsningarna bl.a. upprättstående öron. Det fördubblade anlaget till lugn mentalitet gav ibland även avkomma med nästan för stort överseende med boskapens uppträdande. Korsningarna med collie betingades av att corgin som var van vid kor, blev för hård mot får. Corgi-anlagen visade sig vara dominanta och collie-blodet slog igenom mest i utseendet på huvud, svans och päls. 

Även i gamla tider levde corgin som familjemedlem. Den arbetade som boskapshund på dagarna och vaktade hus och hem om natten. Corgin var modig, lydig, trofast och samtidigt kelen och barnvänlig. Som vakthund var den pålitlig och effektiv, med samma hasbitarteknik som den använde mot korna.

Den första officiella hundutställningen i England dateras till 1859, men det tog lång tid innan ägarna till arbetshundar fann anledning att ställa upp. Det lossnade under 1870-talet när man startade vallhundstävlingar. Till att börja med sorterades hundarna under större begrepp, som ”heelers”, vilket gör det svårt att veta om det fanns rena corgis. Man tror dock att merparten av de corgis som verkligen visades var av cardigan-typ.

År 1925 registrerades Welsh corgi som officiell ras av den engelska kennelklubben, dock utan åtskillnad mellan Pembroke och cardigan. Redan året därpå bildades Cardigan Welsh corgi Association, då under namnet Cardigan Corgi Club.

Utställningen på Cruft´s 1927 hade skilda klasser för Pembroke och cardigan, men först 1934 registrerades de officiellt som skilda raser.

Först 1971 fick vi se cardigan i våra Svenska utställningsringar.